Martin Pistorius

I januari 1988 blev Martin Pistorius, då 12 år gammal, plötsligt sjuk. Han slutade äta, han sov hela tiden och drog sig undan all mänsklig kontakt. Läkarna förstod inte vad det var för fel, men inom loppet av ett och ett halvt år blev han förlamad, stum och okontaktbar. Martins föräldrar fick förklaringen att han drabbats av en okänd sjukdom som gradvis bröt ner hans kropp och att han antagligen bara hade några år kvar att leva.

Tio år senare tyckte en av Martins terapeuter att hon fick kontakt med honom på ett sätt som man inte tidigare lyckats med. Det visade sig att Martin varit fullt medveten trots att han inte kunnat ge omvärlden några signaler om detta. Han hade tillbringat nästan ett decennium inlåst i en icke fungerande kropp. Ingen hade trott att han förstod någonting av vad som hände honom, och behandlat honom därefter.

Under de följande åren lyckades Martin med hjälp av olika hjälpmedel bygga upp ett nytt liv. Trots att han fortfarande var totalförlamad lärde han sig kommunicera med omvärlden och blev en framstående specialist på datorteknologi. Idag har han funnit kärleken och gift sig.

När jag var osynlig är en drabbande berättelse om tillfrisknande och kärlekens kraft. Martins kamp för att bryta sig loss ur det mörker han vistats i under så lång tid är ett unikt vittnesmål och ett bevis för människans förmåga att åstadkomma det omöjliga. Det är också en berättelse som manar oss alla att ta till vara det vi har och att inte ta något för givet.

"Oletko nähnyt elokuvia, joissa joku herää aaveena, mutta ei itse tiedä olevansa kuollut? Sellaiselta minusta tuntui, kun huomasin ihmisten katsovan suoraan lävitseni. Yritinpä miten kovasti tahansa anoa ja huutaa, en saanut heitä huomaamaan minua."
Vuonna 1988 kaksitoistavuotias Martin Pistorius palasi koulusta valittaen kipeää kurkkuaan. Hän ei koskaan palannut takaisin kouluun. Mystiset oireet valtasivat Martinin kehon. Kahdeksantoista kuukauden kuluessa sairaus vei häneltä sekä puhe- että liikuntakyvyn täysin.

Lääkärit olivat neuvottomia ja kertoivat Martinin vanhemmille, että tunnistamaton rappeumasairaus oli saanut pojan taantumaan vastasyntyneen tasolle. Lopulta Martin vajosi kooman kaltaiseen tilaan eikä enää reagoinut ulkoisiin ärsykkeisiin. Hänen ei ennustettu elävän kauan.
Kukaan ei tiennyt, että vaikka Martinin keho pysyi täysin halvaantuneena, hänen mielensä palasi viiden vuoden kuluttua eloon. Vain tajutakseen elävänsä pahimmassa mahdollisessa painajaisessa.

Martin ei kyennyt kertomaan kenellekään, että sairaalasängyssä makaavan, mihinkään reagoimattoman kehon sisällä eli vankina ajatteleva ja tunteva ihminen, joka oli tietoinen kaikesta ympärillään tapahtuvasta.

Martin Pistoriuksen matka takaisin elämään oli hidas ja raskas. Maailmanmenestykseksi nousseessa kirjassaan hän kertoo itse noista kahdestatoista pitkästä vuodesta, väärän diagnoosin vahingollisuudesta, julmien hoitajien väkivallasta ja kommunikointikyvyn puutteen aiheuttamasta tuskasta. Mutta kirja on myös ainutlaatuinen kertomus toipumisesta, sitkeydestä, uuden yhteyden löytymisestä, rakkaudesta ja elämän voitosta.